Framtidspaktens slutmål: En global teknokrati för att hantera globala kriser
Ett “vetenskapligt” prästerskap ska fastställa gränserna för vårt handlingsutrymme och “skydda oss” från komplexa globala chocker.
Det är knappt två månader kvar till det stora FN-mötet Summit of the Future (22-23 september) där “framtidspakten” ska skrivas under av världsledarna (regerings- och statschefer). Pakten, som formaliserar målet om att bygga en global teknokrati för att hantera globala risker, slutförhandlas nu för att vara klar i början av augusti.
Bakgrund
Det förberedande arbetet inleddes 2015 med rapporten Confronting the Crisis of Global Governance av The Commission on Global Security, Justice & Governance.
Kommissionen, som leddes av USAs tidigare utrikesminister Madeleine Albright och nigerianske FN-diplomaten Ibrahim Gambari, rekommenderade att en World Conference on Global Institutions skulle hållas när FN firade sitt 75-årsjubileum 2020. Syftet var att reformera FN-systemet så att det kunde svara mer effektivt på “nya hot och möjligheter”. Samtidigt påbörjades arbetet med att ta fram “globala styrningsinnovationer”.
Kommissionen stöttades av det nederländska institutet The Hague Institute for Global Justice och den Washington-baserade tankesmedjan Stimson Center.
Stimson, som har varit oerhört centrala i förberedelsearbetet, representerar den globala korporatokratin (WEF, BlackRock, CFR etc.) och den internationella filantropin (Carnegie, Rockefeller, Ford, Gates etc.). Pakten är en del av deras pågående erövringståg.
Madeleine Albright, en protegé till Columbiaprofessorn Zbigniew Brzezinski (medgrundare av Trilaterala Kommissionen tillsammans med David Rockefeller), var ett idealt val. Som medlem av TriCom såväl som Council on Foreign Relations var det ingen tvekan om vilka intressen hon tjänade.
Fem år senare, mitt under en pandemi som påpassligt agerade “utlösande händelse”, diskuterades FN-organisationens framtida prioriteter vid FN-mötet “Building the Future We Want, The UN We Need”.
Under mötet, som arrangerades i samarbete med Stimson Center, presenterades också ett antal förslag om hur den framtida styrningen skulle fungera.
Bland annat gällde det Climate Governance Commission som har som syfte att (i partnerskap med bland andra Stimson Center, svenska Global Challenges Foundation och alltid närvarande Rockefeller Foundation) “utveckla, föreslå och bygga partnerskap som främjar genomförbara globala styrningslösningar med hög effekt för brådskande och effektiva klimatåtgärder”.
Ett år senare presenterade FNs generalsekreterare António Guterres, på uppdrag av medlemsländerna, rapporten Our Common Agenda med tolv åtaganden om att reformera FN-systemet för att snabbt kunna genomföra hållbarhetsmålen.
Därefter har elva policyöversikter och en rapport från FN-panelen HLAB on Effective Multilateralism publicerats som underlag till processen. Även denna panel stöttades av Stimson Center och Global Challenges Foundation.
Framtidspakten
I januari publicerades det första utkastet till pakten följt av förhandlingar med medlemsländerna och andra intressenter. Den senaste revisionen publicerades 17 juli.
Paktens budskap är att vi befinner oss i en “global transformation” där ett växande antal globala katastrofala risker hotar att fullständigt bryta sönder världen (Breakdown).
Men framsteg inom vetenskap, teknologi och innovationer kan istället innebära ett genombrott till en “bättre” och mer hållbar värld (Breakthrough).
Detta kräver dock att kriserna hanteras kollektivt av ett multilateralt system där FN står i centrum. För detta ändamål behöver FN uppgraderas.
De två utvecklingsvägarna (Breakdown och Breakthrough) visar uppenbara likheter med de scenarior som systemfilosofen Ervin Laszlo beskrev i sin bok Macroshift: Navigating the Transformation to a Sustainable World från 2001. Laszlo är en futurist med bakgrund i World Future Society och Romklubben, som under slutet av 1970-talet ledde FN-projektet “New International Economic Order”.
Avsikten är att detta nya multilaterala världssystem ska “skydda framtida generationer” samt att implementera Förenta Nationernas utopiska Agenda 2030 med de sjutton hållbarhetsmålen. Detta kan enligt pakten enbart realiseras om koldioxidutsläppen drastiskt minskas för att hålla temperaturökningen under 1,5 grader Celsius. Klimatet utgör sedan länge grundbulten i agendan.
Framtidspakten innehåller 58 åtgärder (uppdelat på fem kapitel) samt två bilagor (Global Digital Compact och Declaration on Future Generations) för att genomföra skiftet till ett system som “effektivt kan reagera på nuvarande och framtida utmaningar”.
Det första kapitlet handlar om uppfyllandet av hållbarhetsmålen.
Det andra kapitlet handlar om att främja den internationella fredsagendan.
Det tredje kapitlet handlar om att utnyttja vetenskap, teknik och digitalt samarbete.
Det fjärde handlar om att tillgodose ungdomars och framtida generationers intressen.
Det femte och sista kapitlet handlar om att omforma den globala styrningen för att kunna hantera framtidens utmaningar.
Pakten säljs in med ett säljande språk om att alla magar ska mättas, att jämställdheten ska främjas, att alla marginaliserade grupper ska ges plats, att de mänskliga rättigheterna ska respekteras, freden ska upprätthållas och att planeten ska räddas från undergången. Bara vi överlämnar nycklarna till Spaceship Earth åt planetskötarna!
Det är försiktigt skrivit för att generera ett brett stöd och ge utrymme för tolkningar. Sedan föregående utkast så har dock formuleringen “vi kommer överens om” bytts ut till “vi bestämmer att”.
Vid en granskning av alla svårgenomträngliga paragrafer, där det ges få konkreta riktlinjer om hur åtgärderna egentligen ska genomdrivas, framträder ändå konturerna till det system som i slutändan är tänkt att implementeras. Detta visar sig som tydligast i det avslutande kapitlet (få orkar antagligen läsa så långt) samt i bilagorna. Men det går också att finna i det omfattande bakgrundsmaterialet.
Vetenskapligt expertstyre
I förlängningen handlar det om upprättandet av ett teknokratiskt expertstyre, där ett “vetenskapligt” prästerskap ska fastställa gränserna för vårt handlingsutrymme och “skydda oss” från globala chocker. Vetenskapen ska användas mer frekvent för att förankra besluten.
Men det hela är baserat på en “vetenskap” som inte får ifrågasättas eller nagelfaras. Istället utgör den en absolut sanning. Det är vetenskap som religion. Det är här forskare som Potsdaminstitutets chef Johan Rockström och hans ramverk om de planetära gränserna kommer in. Enligt hans team av forskare har mänskligheten överskridit sex av dessa nio gränser och behöver därför en fast hand för att ledas rätt. Rockström har haft ett stort inflytande som rådgivare under policyprocessen genom sitt med-ordförandeskap i The Climate Governance Commission.
FNs generalsekreterare har redan skapat ett vetenskapligt råd bestående av sju “eminenta vetenskapsmän” samt en grupp chefsforskare från FN-organ inkluderande “pandemiexperten” Jeremy Farrar, sedan 2023 chefsforskare vid WHO, och klimatforskaren Jürg Luterbacher från WMO.1
Den senare har medverkat i en artikel om hur AI-programmet Climinator (!) kan användas för att automatisera faktagranskning av påståenden om klimatförändringar.2
Skydd av framtida generationer
Enligt Deklarationen för framtida generationer ska “nuvarande generationer agera med ansvar för att tillvarata framtida generationers behov och intressen”. I dessa intressen ingår “brådskande klimatåtgärder”, att svara på demografiska trender och att stärka hälsosystemen med en “rättvis” tillgång till vacciner och andra hälsoprodukter.
Med andra ord så är våra liv i behov av globala diktat för att inte äventyra de generationer som ännu inte har fötts.
De framtida generationernas talan ska enligt deklarationen föras av ett “sändebud för framtida generationer” medan åtgärderna är föreslagna att, var femte år, utvärderas av ett högnivå-möte.
Det här har varit en stötesten i förhandlingarna. Det fanns i ursprungsförslaget en önskan om att skapa ett forum för framtida generationer som skulle ta plats i det numera funktionslösa Förvaltningsrådets kammare. Stimson Center föreslog i sin rapport Road to 2023: Our Common Agenda and the Pact for the Future att:
Det internationella samfundet bör återanvända FN:s förvaltarskapsråd för att utöva en ny, noggrant utformad roll som förvaltare av Global Commons, i syfte att förbättra jämlikhet mellan generationerna och kommande generationers välbefinnande.3
Detta stötte dock på motstånd. Enligt Stimson Center på grund av att vissa medlemsländer har andra uppfattningar om vad som kan klassas som globala allmänningar och att forumets placering i Förvaltarskapsrådet ger associationer till ett kolonialt förflutet.
Det går dock att konstatera att dessa idéer inte har avförts och högst troligt kommer att återföras till förhandlingsbordet efter att pakten har undertecknats. Exempelvis så har United Nations University - Centre for Policy Research, Potsdaminstitutet och Global Challenges Foundation (med Johan Rockström i styrelsen) nyligen föreslagit ett globalt styrande organ som ska övervaka planetens alla livsuppehållande system, “Planetary Commons” (luft, vatten, jord, biosfär och is).4
Vilka som ska sitta i ett sådant råd eller vilket sändebud som ska föra talan för människor som ännu inte är födda har ännu inte bestämts.
The Climate Governance Commission har dock, i sin rapport Governing the Planetary Emergency, föreslagit att: “kraftfulla nyckelaktörer tar adekvat ansvar och agerar för hela mänsklighetens gemensamma intressen, livet på jorden och framtida generationer.”
Rockström och hans medförfattare föreslår precis som Stimson Center att detta råd ska ta plats i Förvaltarskapsrådet. Men förslaget är äldre och finns med redan i Trilaterala Kommissionens rapport Beyond Interdependence: Meshing the World’s Economy and the Earth’s Ecology.
Förvaltarskapsrådet närmar sig sitt mandat och generalsekreteraren för Earth Summit, Maurice Strong, har föreslagit att detta organ omvandlas till ett forum där världens nationer skulle utöva sitt “förvaltarskap” av planeten som helhet, inklusive de globala allmänningarna.5
Strong var medlem av Trilaterala Kommissionen (TriCom) och skrev ett av rapportens förord (det andra skrevs av tankesmedjans grundare David Rockefeller).
I Beyond Interdependence (som följde upp Brundtlandkommisionens rapport Our Common Future) presenterades också en aktionsplan om hur hållbarhetsagendan och sjösättandet av nya “stora” internationella institutioner skulle genomföras, vilket inkluderade hur “utlösande händelser” (dramatiska händelser eller katastrofer) kunde ge stöd till en förändrad policy. Det går att notera att råden från rapporten fortfarande ger starka ekon.
TriCom är en central nod i den globala korporatokrati som både har planlagt “pakten” och som har tänkt axla rollen som planetens “förvaltare”.
Som det står i Davos-manifestet (för företagsledare) från World Economic Forum: “Ledningen måste tjäna samhället. Den måste anta rollen som en förvaltare av det materiella universum för framtida generationer.”
Strategisk förutseende planering
Det nya systemet bygger på “förutseende planering” där en massiv datainsamling och övervakning av såväl människor som jordsystem ska användas för att stödja beslutsfattandet och krishanteringen. Detaljerna kring detta regleras i bilagan Global Digital Compact.
Detta innebär att i stort sett hela jordens befolkning måste anslutas till internet och att “pålitliga” AI-system ska utvecklas för att accelerera uppfyllandet av hållbarhetsmålen.
Den digitala transformationen ska genomföras i partnerskap med internationella finansiella institutioner, den privata sektorn, akademin, teknikersamfundet, och civilsamhället. Detta innebär förstås precis som under “pandemin” goda affärer för de stora teknikjättarna.
I pakten ges även stöd till att genomföra uppgraderingen av FN till “UN 2.0”.
Detta handlar om hur datainsamlingen ska användas av FN för att hjälpa medlemsländerna att genomdriva de förändringar som anses nödvändiga. Detta arbete har redan inletts genom lanserandet av UN Futures Lab och UN 2.0: Quintet of Change. Vi ska genom olika tekniker (som nudging och sludging) förmås att göra “rätt val” för att undvika “undergången” och istället skapa en “bättre värld”.
Det är uppenbart att futuristernas tänkande om långsiktig planering och framsynthet (foresight) har tagit över FN. Det är World Economic Forums fjärde industriella revolution som ska lösa världsproblemen. Det vi bevittnar är födseln av det globala teknologiska samhälle som utopisterna i World Future Society drömde om på 1970-talet. Som det beskrivs på deras hemsida:
Covid-19 är första gången i mänsklighetens historia där vi på en global skala upplever en potentiell systemkollaps av vår civilisation. Vi har nu möjlighet att skapa en “Civilization Type One” som bättre kan hantera exponentiell tillväxt och mänskliga framsteg.
Rötterna finns dock hos sci-fi författare som H.G. Wells och teknokraterna i Technocracy Inc. Wells myntade 1932 begreppet “Foresight”, vilket avser “förmågan att förutsäga vad som kommer att hända eller vad som behövs i framtiden”.
Det ger också associationer till sci-fi-författaren Isaac Asimovs stiftelsetrilogi där tillämpandet av den påhittade vetenskapen psykohistoria användes för att förutsäga framtida händelser.
Nytt finansiellt system
För att hantera makroekonomiska chocker och klimatutmaningen ska även det finansiella systemet reformeras. Därför “välkomnas” ett initiativ om att hålla ett toppmöte med stats- och regeringschefer i samarbete med FN och de internationella finansinstitutionerna.
Detta ska enligt policyöversikten samordnas med G20 (bestående av de 20 största ekonomierna och det som idag utgör det viktigaste forumet för internationellt ekonomiskt samarbete) och i förlängningen utvecklas till ett ekonomiskt säkerhetsråd (“apex body for the world economy”).
Informationskontroll
En annan viktig punkt (som behandlas i Global Digital Compact) är informationsintegritet och att förbättra motståndskraften mot “skadlig desinformation”. Denna ska bland annat hanteras genom att stödja informationsekosystem (journalister och mediaföretag), spridning av “oberoende”, fakta- och vetenskapsbaserad information (speciellt under krissituationer) och att be de sociala mediaplattformarna att göra sina system mer transparenta och ansvariga.
Det specificeras inte i pakten eller bilagorna vad som avses med desinformation mer än att den kan vara skadlig för såväl samhälle som individer och uppfyllandet av hållbarhetsmålen. Det går dock att utgå ifrån att detta kommer att beröra utsagor som kritiserar åtgärder i samband med hantering av globala kriser samt ifrågasätter underlagen till den klimat- och hälsovetenskapliga data som vägleder besluten. Som det uttrycks i policyöversikten Information Integrity:
Nödlägesplattform för att svara på globala chocker
En av de viktigaste punkterna i pakten är “Stärkandet av den internationella responsen på komplexa globala chocker”. Detta avser händelser som har “allvarligt störande och negativa konsekvenser för en betydande del av länderna och den globala befolkningen.”
Generalsekreteraren uppmanas därför att “skapa regelverk för att sammankalla och operationalisera nödlägesplattformar som kan hantera en rad olika komplexa globala chocker”.
Hänsyn ska dock tas till “nationellt ägande och samtycke, rättvisa, solidaritet och partnerskap”. I praktiken betyder det att medlemsländerna kommer att få ansvar för att genomföra eventuella åtgärder på sitt eget territorium. Plattformen ska inte heller vara permanent men uppdraget kan enligt policyöversikten Emergency Platform förlängas om det anses nödvändigt.
Kriserna skapar samtidigt, precis som under pandemin, möjligheter för de multiaktörsnätverk som kommer att sammankallas för att hantera den aktuella “chocken”. Detta kommer utan tvekan ske i nära samarbete med FNs samarbetspartner World Economic Forum.
Som WEFs verkställande chef Börge Brende sa till António Guterres i Davos i januari: “Vi ser också mycket fram emot ert Framtidsmöte i september och du kan räkna med oss och vårt fulla stöd”.
När regelverken väl är på plats så kommer det antagligen inte dröja alltför länge innan världen ställs inför en komplex global chock.
The Climate Governance Commission har uppmanat FN att deklarera ett globalt klimatnödläge i samband med Summit of the Future. Detta skulle leda till att en nödlägesplattform sammankallas och att en planetnödlägesplan verkställs (en sådan är redan framtagen av Romklubben och Potsdaminstitutet).6 Det förefaller dock inte troligt att så blir fallet redan i slutet av september. I bakgrunden sker dock alla nödvändiga förberedelser. Bland annat genom Rockefeller Philanthropy Advisors projekt Global Commons Alliance där Rockström återigen dyker upp i en ledande roll.
Men det finns ett antal andra överhängande globala kriser som hägrar vid horisonten och som en ny amerikansk presidentadministration och den nytillträdda EU-kommissionen kommer att ställas inför.
I den tillhörande policyöversikten listas sju tänkbara komplexa chocker. Det ger onekligen associationer till Uppenbarelseboken och kan tänkas hänga ihop med en eventuell global finansiell krasch och ett korresponderande världskrig. Det stora event som bland annat Whitney Webb har varnat för och som diskuterats av FNs egna rådgivare från Climate Governance Commission.
Kriserna är ämnade att utgöra triggern (Breakdown) som ska leda in oss i det nya systemet (Breakthrough) där ett globalt styrande organ tar plats i Förvaltarskapsrådets kammare för att övervaka de livsuppehållande systemen (ekologin) och där en “global apex body” överser ekonomin.
Som futuristen John Platt skrev 1975 i samband med World Future Societys konferens “The Next 25 Years: Crises and Opportunites”:
Dessa kriser, hur skrämmande de än är, erbjuder också möjligheten att vara språngbrädor till förbättrade metoder för global organisation och ledning för allas välstånd.7
Allt ska möjliggöras med hjälp av en massiv datainsamling och digital övervakning. Det är det samhälle som TriComs medgrundare Zbigniew Brzezinski förutsåg redan 1968:
Makten kommer att hamna hos dem som hanterar informationen och kan koordinera den snabbast. Våra befintliga institutioner för postkrishantering kommer sannolikt att kompletteras med institutioner för prekrishantering, vars uppgift kommer att vara att i förväg identifiera sociala kriser och att utveckla program för att hantera dem. Detta kan under de kommande decennierna uppmuntra tendenser till en teknokratisk diktatur, vilket ger allt mindre utrymme för politiska procedurer såsom vi nu känner dem.8
Det är i alla fall den framtid som den globala korporatokratin önskar. Men än är vi inte där och mycket kan hända på vägen.
Jag avslutar med mitt tal från Clintel Anniversary Congress i Nederländerna den 18 juni där jag berättar om bakgrunden till det föreslagna klimatnödläget och framtidspakten.
un.org/scientific-advisory-board/en
arxiv.org/html/2401.12566v1
stimson.org/wp-content/uploads/2022/06/GGIN-Report-061322-WEB2.pdf
globalchallenges.org//app/uploads/2024/05/Towards-a-planetary-commons-approach_24.05.pdf
McNeill et.al. (1991), Beyond Interdependence: Meshing the World’s Economy and the Earth’s Ecology, Oxford University Press
www.stimson.org/wp-content/uploads/2023/11/Governing-Our-Planetary-Emergency-Report_WEB-1.pdf
Spekke, A. E. (1975). The next 25 years: Crisis and Opportunity. Washington: World Future Society. s 9
Brzezinski. Z. (1968), “America in the Technetronic Era”, I Kaleb, G (red.), Utopia: The Potential and Prospect for the Human Condition, Routledge, Oxford, s. 137