Det verkliga problemet med Macchiarini och Karolinska Institutet
Reflektion och analys av den nya TV-serien om "stjärnkirurgen" Paolo Macchiarini satt i ett större sammanhang
Förra veckan såg vi klart åttonde och sista delen i andra fristående säsongen av den amerikanska serien Dr Death på TV4 Play. Dramaserien baserar sig på verkliga fall.
Första säsongen handlade om den narcissistiske och drogberoende neurokirurgen Christopher Duntsch som orsakade mycket allvarliga ryggradsskador och två dödsfall i Texas genom att gravt överskatta sina förmågor som kirurg. Han dömdes 2017 till livstids fängelse.
Denna nya säsong handlar om den lika narcissistiske stjärnkirurgen Paolo Macchiarini som, till skillnad från dr Duntsch, faktiskt verkar ha varit en skicklig kirurg men som istället lika gravt överskattade vad nya material och metoder kan åstadkomma för patienter med skadade luftstrupar.
Serien är välgjord och välspelad, även om den är lite förvirrande med de ständiga klippen mellan länder och år (även i säsong 1 hoppades det fram och tillbaka i tiden). Den är huvudsakligen inspelad i USA, inklusive scenerna som ska föreställa Karolinska.
I början handlar serien mycket om Macciarinis romans med den amerikanska journalisten Benita Alexander och visas ur hennes perspektiv (vilket i verkligheten ledde till avslöjande artiklar och en dokumentär om hans många lögner även på det privata planet).
I TV-serien skiftas så småningom fokus alltmer till hur det gick för Macchiarinis patienter. Dessa skildras skrämmande verklighetstroget, både vad gäller casting och vad som faktiskt hände dem i verkligheten.
Parallellt skildras de modiga läkare på Karolinska som blev visselblåsare. Här har man tagit sig betydligt större konstnärlig frihet och bytt ut både namn, kön, läggning, nationalitet och karaktärer. De fyra manliga läkarna blev i TV-serien två män och en lesbisk kvinna (förvisso spelade av mycket bra skådespelare). Även den externa utredaren Bengt Gerdin görs om till kvinna, liksom den belgiska forskaren/bloggaren. (Om verkligheten inte var tillräckligt diversifierad vid en viss tidpunkt i historien så gör man helt enkelt om den i efterhand för att passa nutidens krav.)
Nå, tillbaka till handlingen. Hur visselblåsarna blev behandlade av ledningen för Karolinska Institutet verkar i alla fall ha återgivits relativt korrekt, och skildringen är inte direkt smickrande för institutionen.
Verklighetens Macchiarini
Efter att vi sett klart dramaserien så tittade vi igen på den välgjorda Dokument inifrån-dokumentären Experimentet i tre delar från 2016 som fortfarande kan ses på SVT Play.
Det som hände är enormt skrämmande, och verklighetens Macchiarini framstår i dokumentären som ännu mindre sympatisk än karaktären i dramaserien. I den avslutande intervjun visar han sig full av empati, men endast för sig själv och hur jobbigt det var att bli ifrågasatt, inte för de patienter som fick genomleva obeskrivligt lidande med infekterade strupar, vävnadsöd, kollapsande kroppar, otaliga omoperationer och allt mindre luft.
Frågan är hur Karolinska universitetssjukhuset och andra framstående sjukhus världen över helt kunde blunda för att Macchiarinis luftstrupspatienter faktiskt dog, och på det mest plågsamma sätt man kan tänka sig. Ledningen för Karolinska fortsatte hålla Macchiarini om ryggen i det längsta, tills det inte längre gick att förneka hans forskningsfusk och oetiska handlande och de kände sig tvungna att avskeda honom i mars 2016. (I denna nyhetsartikel från 2019 och denna från 2023 finns överskådliga timelines över händelserna.)
Trots polisanmälan gällande de tre patienter som fått sina luftstrupar ersatta i Sverige, så lades förundersökningen ned och Macchiarini kunde fortsätta sina oetiska experiment i andra länder. Ända tills november 2019 då han i Italien dömdes till fängelse i ett år och fyra månader för brott begångna 2009–2012 då han arbetade på sjukhuset i Florens.
2018 omvärderades det tidigare nedlagda åtalet mot Macchiarini i Sverige och han åtalades för tre fall av grov misshandel 2020, varav han dömdes av Tingsrätten till villkorlig dom för ett av dem. I juni 2023 skärpte Svea Hovrätt domen till tre fall av grov misshandel och fängelse i två år och sex månader.
Ingen i ledningen för Karolinska eller de chefer som varit ansvariga för att ha tillåtit Macchiarinis operationer har dock ställts till svars. Några av dem avgick så småningom frivilligt. De enda som av KI fällts för forskningsfusk (som medförfattare till Macchiarinis artiklar i bl a The Lancet) är visselblåsarna. Deras fall inväntar fortfarande avgörande i Europadomstolen som väntas våren 2024.
Så, hur kunde detta ske?
Prestige?
Säkert. Det är Nobelförsamlingen vid Karolinska Institutet som ansvarar för urvalet av de nominerade till Nobelpriset i fysiologi eller medicin. Det innebär förstås extra mycket prestige att försvara.
Krav på innovation och internationell uppmärksamhet för att få anslag?
Säkert det också. De nyliberala reformer som genomförts inom utbildningsväsendet innebär en mycket större konkurrens om forskningsmedel och ökar risken för att samvetslösa forskare och läkare kan lockas att ta genvägar för att framstå som världsledande.
Nya Karolinska
Området runt det gamla Karolinska universitetssjukhuset och Karolinska Institutet har under det senaste decenniet expanderats med en rad nya byggnader för vård och forskning till ett ett centrum för s k livsvetenskap. Så här beskriver de själva sina ambitioner:
I stadsdelen Hagastaden växer ett nav i Stockholmsregionens Life Science-kluster fram med målsättning att bli en av de främsta i världen. En stark samverkan mellan Karolinska Institutet, Region Stockholm och Akademiska Hus har skapat unika förutsättningar för en innovativ miljö där både forskare och företag kan få stöd genom hela sin utvecklingsresa. (Karolinska Institutet Science Park)
Här finns bland annat den nya forskningsgrenen Data Driven Life Sciences (DDLS) finansierad av bland andra Knut och Alice Wallenbergs forskningsstiftelse och Erling Persson-stiftelsen (HM).
Symptomatiskt för Karolinska Institutets hybris är det nya skandalomsusade fuskbygget Nya Karolinska Solna (NKS), en nymodernistisk glas-och-betongbunker färdigställd 2018.
Skrytbygget var tänkt som institutionens paradbyggnad (“ett hållbart universitetssjukhus i världsklass” som arkitektfirman Tengbom marknadsförde det) men blev istället, genom offentlig–privat samverkan, ett ekonomiskt slukhål för skattebetalarna och har inneburit katastrofal arbetsmiljö för personalen med felbyggda badrum, oöppningsbara fönster, strålningsläckage, avloppsläckage ner i steriliseringsrummet, och en oändlig räcka andra brister.
Men trots de många tidningsartiklarna, nyhetsinslagen, böckerna, utredningarna, dokumentärerna, den nya dramaserien och t o m ett radiodrama om de oräkneliga skandalerna runt Karolinska, kan man ana något annat, något mycket större och djupare, som vi inte sett adresseras i kritiken.
Transhumanism
Transhumanismen, och den närbesläktade scientismen, är en livsåskådning där vetenskapen i många fall blir som en sorts religion snarare än en metod. Inom transhumanismen så tror man att det mesta, inklusive kön, utseende, intelligens, hälsa och livslängd, går att dramatiskt förändra och kontrollera med hjälp av kirurgi, medicin, genterapi, nanobotar, nootropika, implantat och konstgjorda organ.
Innan jag träffade Jacob hösten 2014 så hade jag aldrig hört talas om transhumanism, trots att jag varit intresserad av allehanda obskyra och esoteriska ämnen sedan tjugoårsåldern. Jacob hade dock studerat ämnet ingående och även hållit kurser i det på universitetet.
När han först berättade att detta är något som man på hög internationell nivå tror på och arbetar för så var jag synnerligen skeptisk. Han länkade då till officiella sidor och dokument såsom EU-kommissionens The Human Brain Project (2013–2023), HIVE och Human–Computer Interface. Jag trodde knappt mina ögon! Där stod det svart på vitt och presenterades som fantastiska projekt, värda att spendera tusentals miljoner euro av våra skattepengar på.
Sedan dröjde det bara några få år innan transhumanismen verkligen klev fram i rampljuset, inte minst här i Sverige.
Hösten 2015 hade Jacob spelat in singeln The Omega Point med sitt band Wardenclyffe och tidigt 2016 gjorde han det första numret av Bulletin of the Mad Doctor som handlade just om transhumanism och omegapunkten.
Just som tidningen kommit från tryckeriet så såg vi en annons om ett föredrag om Omegapunkten och beslöt oss för att gå dit. Det hölls av transhumanisten Waldemar Ingdahl, styrelsemedlem i Hannes Sjöströms Människa+ (den svenska versionen av Nick Boströms Humanity+). Ingdahl var mycket kunnig, trevlig och speciell, och samtidigt en uttalad förespråkare för läran (här förtydligar han sin tro i en intervju för tidningen Dagen).
2017 formligen exploderade transhumanismen i media, i Almedalen, och i den intellektuella debatten. Vi gick på flera föredrag i Stockholm med ledande svensk-internationella transhumanister såsom Anders Sandberg och Nick Boström (som jag refererade i denna artikel på Pharos blogg). Året efter kom boken Homo Deus: A Brief History of Tomorrow (2015) av Yuval Noah Harari ut på svenska.
Det är här Macchiarini passar in i bilden. Det var säkerligen ingen slump att Karolinska 2010 värvade just honom med sina syntetiska luftstrupar. Denna spjutspetsteknik sågs ju som ett enormt framsteg för transhumanismen. Om den hade funkat, alltså…
Så här entusiastiskt skrev Waldemar Ingdahl på sin blogg den 28 aug 2012:
Evigt liv är möjligt
Ett läkarlag på Karolinska räddade en cancerpatient genom att ge honom en ny luftstrupe som odlats i labbet med hjälp av en syntetisk struktur och patientens egna stamceller. För bara något år sedan var det science fiction, idag är det vardag.
Den regenerativa medicinen kan ge oss ett mycket längre och friskare liv, men få tänker på följderna. Möjligheten att odla nya reservdelar för människan när originalet bryts ned förändrar vår bild av ålderdomen, hur länge man är levande och frisk.
Tekniken är inte rutin i vården ännu, fast den exponentiella utvecklingen har överraskat många bedömare de senaste åren. En handfull har redan dragit nytta av innovationer på området och dussintals organ har framgångsrikt odlats i labbet.
Har ännu inte sett Ingdahl eller andra transhumanister omvärdera sin optimistiska syn på syntetiska organ. Med facit i hand så vet vi dock att allt detta var helt orealistiska drömmar, baserade på fantasier, forskningsfusk, lögner, samt extremt oetiska experiment som aldrig borde ha genomförts eftersom minsta barn borde kunna fatta att plastproteser aldrig magiskt kan omvandlas till levande organisk kroppsvävnad bara för att man doppar dem i stamceller.
Efter Macchiarini-skandalen har företaget som utvecklade de syntetiska luftstruparna metoden övergett metoden. Typ. Istället lanseras “andra generationens” syntetiska strupar som “bara ska sitta inne under en kortare tid” och de tror fortfarande att stamceller ska kunna skapa nya organ.
Tron på stamceller som universallösning har varit stark i flera decennier och verkar inte ha avmattats. 2022 fick Karolinska miljonstöd för nytt stamcellsprojekt med nanofibrer. What could possibly go wrong…?
Slutsats
Trots sin ofta skyhöga IQ och långa utbildning så tycks det vara någon annan skruv som fattas hos troende transhumanister. De vill så gärna tro att deras sci fi-fantasier ska funka även i verkligheten. De vägrar acceptera det faktum att organiskt liv trots allt är ändligt, även om vissa framsteg gjorts med att kunna medicinera, reparera och ibland byta ut vissa organ – inom vissa gränser. Var den gränsen går har genom Macchiarini visats med all önskvärd tydlighet. Förhoppningsvis har hans patienters lidande inte varit förgäves utan får utgöra chockerande skräckexempel på vad man absolut inte får göra.
…Förutom då det andra stora medicinska experiment som nyligen genomfördes på nästan hela världens befolkning, också med en helt ny teknik där det "inte fanns tid" att göra de nödvändiga testerna innan. Och som, genom Karolinskas Nobepriskommitté, fick Nobelpriset i fysiologi eller medicin 2023! Även i detta fall har gaslightingen varit exakt densamma som mot luftstrupspatienterna när de försökte förmedla att de inte kunde andas. Skillnaden är bara att etablerad media i det senare fallet tiger som muren istället för att granska, som man så förtjänstfullt gjorde i Macchiarini-fallet.
Vi får väl se om den bluffen också kommer att avslöjas, och vad som händer då. Till slut tvingades man ju motvilligt tvingas slänga sin hyllade stjärnkirurg “under bussen”, men vad händer när en så stor del av etablissemanget själva varit delaktiga? Och där ideologin bakom den medicinska forskning som får mest pengar och status tycks vara en transhumanistisk religion med fantasier om evigt liv?
Relaterade artiklar
Drömmen om supermänniskan
Transhumanistisk teknospiritualism på SVT
AI – hot, möjlighet eller fiktion?
Grattis till välskriven artikel! Allt hänger ihop, verkar det som. Intressant vinkling att dra parallell mellan Macchiarinis luftstruper och transhumanismen. Jag är frestad att ställa en annan fråga. Vågen av transpersoner som nu svämmer över vårt land. Alla transpersoner som opereras i en enhet av Karolinska. Den andra enheten tar emot de stackars personer som lider efter operation. De två enheterna har ingen kommunikation (2022). Undrar vilken skandal som ligger där och lurar. Dessutom, är min fråga nu: Har dessa operationer också anknytning till transhumanismen? Enligt Tage Tuvheden är det PFAS i vattnet som är skyldig till att fiskar byter kön. Kanske inte enbart fiskar känner att de byter kön? Hur viktigt är det med vattenrenare?
Så intressant, att länka detta till transhumanismen. Det är giltigt, tycker jag. Jag såg serien på Netflix om Macchiarini och den fick mig att tänka mycket på vår önskan att bli bedragna och på personlighetsdragen hos den "mörka triaden". Det här var en mycket givande vinkel.